Från förälder till Förälder
Berättelser
Berättelser
Här samlar vi olika berättelser om födande & föräldraskap. Skulle du vilja dela din berättelse? Kontakta Maria.
Från Förälder till Förälder
Det var en kväll i juni, när sommaren var som allra vackrast
Värkarna blev snabbt regelbundna men hanterbara med TENSEN. Jag ringde tillbaka till min vän som sa att hon skulle komma ut en sväng och kolla läget. Vid 20 kom hon, som jag föreställer mig att det var förr i tiden: i blommig långklänning och med enbart sina händer som redskap. Så här i efterhand kommer jag ihåg det som en av det mest romanistiska dagarna i mitt liv. Jag fick lägga mig ner på soffan och Maria undersökte mig och sa sen att det nog faktiskt var bebis på gång. Eventuellt hade vattnet gått och var lite missfärgat så vi åkte in till förlossningen för en kontroll med CTG för att se att bebisen mådde bra. Min sambo körde vår son till mormor och jag åkte med Maria in till förlossningen. Vi kom in runt 22.
Maria förberedde ett rum på förlossningen och strax efter 23 fick jag krypa ner i badet. I vattnet kunde jag gå in i mig själv, blunda och fokusera på att ta värk efter värk.
Min sambo och Maria satt på varsin stol brevid badkaret och drack kaffe. Jag kände mig så lugn och trygg trots smärtan. Jag öppnade mig snabbt och det blev intensivt. Jag fyllde på med mer hett vatten. Bebisen hjärtljud gick upp och jag blev väldigt varm. Jag fick kliva upp ur badet trots min starka önskan att föda i vatten. På land överväldigades jag av smärta och trycket neråt. Jag började ropa efter en ryggbedövning som jag tidigare var så övertygad om att jag inte vill ha. Jag kunde känna att bebisen rörde sig neråt och började känna lusten att krysta. Maria lovade mig en ryggbedövning om jag kunde ligga på sida under tre värkar, vilket var totalt omöjligt. Istället hjälpte Maria mig att hitta tillbaka till mitt fokus, blunda och ta en värk i taget. Jag hade fortfarande TENSEN och min sambo vid huvudändan på sängen som mässade mantrat som vi kommit överens om: tuuuuuung!
Vid 02.15 efter oklart antal krystvärkar fick jag ta emot min andra son och själv lägga honom på bröstet. Jag kan inte påstå att känslan var överväldigande utan snarare att där fanns ett genomgående lugn. Min kropp visste vad den skulle göra och jag vågade lita på den och när jag tvivlade fanns Johan och Maria där för att påminna mig om vad jag behövde göra för att återfå kontrollen.
Jag har aldrig på förhand drömt om att föda utan smärtlindring eller andra medicinska hjälpmedel, även om det var så det blev. Däremot har jag haft en stark önskan om att lita till min kropp och få stöttning i det. Med en barnmorska som fullt ut förstod denna önskan blev min andra förlossning så mycket mer än jag någonsin kunde drömma om.
Mamma till två pojkar
Från Förälder till Förälder
Att delamma är också att amma
Min flicka föddes utan komplikationer, hon var pigg och tog ett fint tag om bröstet direkt efter födseln. Men vi hamnade på Neonatalavdelningen och Lillan provtogs för eventuell infektion. Hon hade förhöjda infektionsvärden och behandling mot en infektion sattes in. Kanske var det här någonstans min amningsresa började.
Vi vårdades på NEO i drygt en vecka och Lillan var pigg och sög aktivt. Vaknade spontant till målen och tog ett fint tag som aldrig gjorde ont. I min värld fungerade amningen perfekt. Tyvärr var det aldrig någon på NEO som observerade amningen eftersom det såg fint ut.
På den femte dagen fick vi komma hem och då hade hon inte vänt i vikt, men barnläkaren tyckte ändå att det var okej eftersom hon hade varit sjuk. Vi fortsatte vara i bubblan och reflekterade inte så mycket över att vi nästan aldrig kunde lägga ner henne utan att hon skrek. Vi hade ju läst om att barn behöver mycket närhet och knöt gladeligen in henne i sjalen.
Den sista natten innan BVC-besöket var hemsk. Det gick inte att lägga ner henne och hon bara ammade och ammade. Hon var tröstlös och jag förstod inte vad som var fel. Jag ammade ju fritt, hon fick inte någon napp och hon fick ju bröstet obegränsat.
BVC-sköterskan frågade hur det gick och vi sa att det gick bra. Men att Lillan var ett barn som behövde mycket närhet. Jag tyckte amningen gick jättebra. När vi la henne på vågen tittade jag och tänkte att något var fel. Hon hade ju gått ner massor i vikt! Kunde det verkligen stämma? BVC-sköterskan rekommenderade ersättning som tillägg eftersom hon inte fick i sig tillräckligt. Jag ville bara därifrån så fort jag kunde. Mitt barn fick inte i sig tillräckligt och jag hade inte förstått det. Tårarna brann under ögonlocken. Hur var det möjligt? Jag hade ju ammat och ammat och ammat. Där och då började min amningssorg., men också min resa till en förståelse inför vad alla mammor som väljer att ge tillägg känner.
Vi testade allt och fick all tänkbar hjälp. Jag pumpade, matade med sond på bröstet, ammade och träffade amnings-mottagningens fantastiska barnmorskor. Vi såg att hon alltid tog ett fint tag men att hon aldrig svalde.
Jag delammade några månader men slutade sedan när hon inte visade något intresse för det. De första månaderna skämdes jag inför att ta fram hennes flaska med ersättning inför främmande människor. Jag skämdes för att jag inte ammade och jag såg mig som en sämre mamma för att jag inte kunde ge henne bröstmjölk. Jag minns att jag skrev i min dagbok att det kanske var bättre att någon annan mamma fick ta hand om henne, eftersom jag inte hade kunnat amma eller förstått att hon inte fick i sig tillräckligt med näring de första veckorna.
Där och då började min amningssorg. Det var en process som pågick tills att jag fick mitt andra barn.
Inför födseln av mitt andra barn skrev jag en amningsplan tillsammans med barnmorskan på amningsmottagningen. Jag ville att de som skulle träffa mig skulle veta vilka rädslor jag hade.
Med mitt andra barn fick jag en annan start. Ingen NEO-tid men några dagar på BB. Hon tog ett fint tag men jag var ständigt rädd för att hon inte gick upp i vikt. Hon vände i vikt men därefter hände det inte så mycket mer. Medvetet valde jag att delamma henne och alltid ge ersättning efter att hon sugit aktivt på båda brösten. Jag vet inte om jag hade kunnat producera mer bröstmjölk om jag inte gjorde så, men för mig blev det tryggast. Jag behövde aldrig gå igenom den förtvivlan som jag kände med min stora flicka och jag fick revansch. Mitt andra barn delammade jag till hon var över två år. Hon har aldrig fått i sig mer än några droppar bröstmjölk varje gång, men hon har blivit tröstad och lugnad av att amma och vi har knutit starka band genom den fina stunden som amningen ger.
Till dig som snart ska få barn vill jag ge dig rådet att skaffa dig så mycket kunskap som du kan kring den första tiden med det lilla barnet. Det är en speciell tid där man tappar tid och rum. Lägg all fokus på att vara i ”bubblan” och skaffa dig kunskap kring vad som behövs för att ge dig de bästa förutsättningarna.
Till dig som väljer att inte amma- det blir alldeles förträffligt bra ändå.
Som en klok barnmorska sa till mig ”det ska inte komma mer tårar än bröstmjölk, då får man fundera på om det är värt det”.
Mamma till två döttrar
Från förälder till förälder
”Jag hade velat veta att det är så här det kan kännas”
Det mest omvälvande för mig med att bli mamma har varit att känna den oerhörda kärleken till min lille pojke; att det är han som är mitt universums mittpunkt. Men trots att kärleken kom direkt när han kom upp på mitt bröst så dröjde det ett tag innan jag verkligen kände att vi hörde ihop.
Det jobbigaste för mig har varit att inte alltid känna mig tillräcklig och att inte veta om jag gör rätt eller fel. Eller hur jag ska hjälpa honom när han är ledsen. Sedan känner jag ofta att det är väldigt ensamt, det var jag inte beredd på. Jag hade velat veta att det kan kännas såhär, det var ingen som pratat om det med mig.
Till en början var jag också väldigt ledsen och undrade om det var så här livet skulle vara, dygnet runt skulle jag vara mamma. Jag kände mig låst och förstod inte hur jag skulle ta mig igenom det. Det var så oerhört mycket skuldkänslor kring det. Jag hade läst att det kunde bli så, men hade nog velat höra någon prata om det också. Att veta att det är okej och att det kommer bli bättre. Det som hjälpte mig var att vi föräldrar haft stöd från våra nära och att jag och min sambo inte behövt veta och kunna allt själva. Det har hjälpt oerhört men det tog tid innan jag kom till den insikten.
Jag har haft tur med att amningen fungerat bra sedan start, och det har också varit mycket mysigare än jag trodde. Jag är glad att jag läste på så mycket om amning innan och kunde prata med en vän som är barnmorska för det hjälpte mig att känna mig mer självsäker i det. Att veta att bröstmjölken räcker och att amningen är så mycket mer än mat, och att bebisar vill ammas ofta utan att det tyder på problem. Och att jag fortsatte amma även när min pojke fick svamp i munnen och amningen gjorde jätteont, det är jag så glad för nu. Men det var verkligen inte självklart när jag satt som på nålar vid amningstillfällena innan vi fick hjälp.
Nu, efter några månader, är de lyckliga dagarna betydligt fler än de sorgsna men än idag kan jag känna att föräldrarollen är övermäktig. Det är så många sidor av föräldraskapet, så många fler än jag var beredd på. Det är dubbla känslor samtidigt – att vara jättelycklig men samtidigt känna sig ensam. Att känna sig så behövd och älskad men samtidigt så låst. Att det går upp och ner hela tiden, jag kan börja gråta för minsta lilla men har också mer nära till skratt.
Mamma till en pojke
Från förälder till förälder
Ett lagarbete att föda barn
Dagen innan bf var jag oerhört trött på att vara gravid. Jag letade tecken på att förlossningen skulle vara på gång och kände mig stor och tung. Min barnmorska på barnmorskemottagningen gjorde en hinnsvepning på mig på förmiddagen och sa att livmodertappen kändes mjuk. Jag åkte hem och vilade. Min man åkte för att titta på fotboll efter jobbet eftersom jag inte hade några direkta känningar, lite mensvärk bara.
På kvällen började värkarna bli mer kraftfulla men helt hanterbara. De kom inte regelbundet men de blev allt starkare. I matchens halvlek ringde jag hem min man. Vid 21 ringde vi till förlossningen som bad oss stanna hemma så länge vi kunde. Det jag inte visste då var att den dagen min son föddes var det rekordmånga förlossningar.
Jag satt hemma på pilatesbollen, lutad över sängen och försökte andas. Vid 23:30 kände jag att jag började tappa kontrollen över smärtan och vi åkte in till förlossningen. Resan dit tog bara 8 minuter, men de två värkarna som kom under tiden var hemska, jag kunde inte sitta ner!
När vi kom fram undersöktes jag och barnmorskan kände att jag var öppen 4-5 cm och jag fick snabbt ett rum. Min syster kom och var med som stöd och så fort hon kom släppte all nervositet. Hon påminde mig att andas och slappna av även om det var det enda jag inte kunde göra. Det gjorde för ont. Jag fick prova lustgasen och så fort jag fick till andningen i den var det mitt trygga punkt. Den fungerade lite för bra, jag började se mig själv svävande ovanför sängen och på andra olustiga sätt, men det gjorde för ont för att inte använda lustgasen. Efter kl 01 ville jag ha ryggbedövning och jag undersöktes igen. Öppen 10 cm och bebis var på väg ut, inte konstigt att jag hade så ont. Jag låg på sidan och krystade och vågade känna med handen på hans huvud. Det var en surrealistisk känsla att känna honom första gången. Några krystvärkar senare föddes han. Världens finaste kille och min första tanke var; var det inte värre än det här?
Han kom upp till bröstet och vi kunde slappna av. Efter år av väntan var han äntligen här!
Mamma till två pojkar